6/1

nu sitter jag här igen, med hoppet som bästa vän och verkligheten nedtryckt i skorna. för det finns ingenting värre än att sitta och hoppas och sakta inse att det faktiskt inte kommer komma något textmeddelande, att man inte ens var värd ett svar. men en sista gång utsätter jag mig för detta och satsar det sista på travets tröttaste krake, även om jag redan innan vet att jag bara lurar mig själv igen.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0