19/7
min 21a födelsedag var förmodligen min sämsta någonsin. fyfan XXX XXX, vad är det för fel på dig egentligen?
27/4
jag FÖRSÖKER spjärna emot, men det verkar som att det är dags igen... hur ska detta sluta?! (interrobang)
1/2
ibland behövs det inte mer än en nybäddad säng och en nineplus stylist shortie för att få allt att kännas fullkomligt fantastiskt igen (ja, den är min! http://www.nineplus.com/shop/Stylist_Shortie.html ).
31/1
jag tänkte på det här med att fika. att man går och fikar med nån och så tar den bara en kopp te eller en kaffe eller nåt. sjukt tråkigt. när man fikar vill man väl FIKA? liksom äta tills man är trött på det liksom. så tycker jag.
27/1
jag tänker, finns det något finare än en lätt överförfriskad 40+ man som spelar luftgitarr och skriker med i publiken på konserten till något av hans gamla favoritband, till exempel status quo? jag vet inte, tanken slog mig bara, det är något med det där, drömmar som aldrig slår in och så... och att växa upp.
26/1
drar ner persiennerna, lyssnar på wonderful tonight, sjunger med och låtsas att jag har någon att sjunga för. är det inte patetiskt så säg?
23/1
min kväll går ut på att äta chips till jag blir törstig och sen dricka vatten tills jag blir sugen på chips och sen göra om det. och jag tänker att det påminner lite om livet det där.
21/1
okej gvstaf, du är kanske inte vassaste kniven i lådan, men SLUTA sitt på din kammare och må dåligt över det hela jävla dagarna! gör nåt åt det istället. och sluta skäms över att du är dålig! al knoststyle. det är det som gäller. så. nu provar vi igen.
18/1
jag har hittat nåt som gör att det känns lite bättre, ett litet tag. ungefär sju minuter. nästan. sonic youth säger jag bara. det är nästan för bra.
15/1
spotify säger att I may like markus krunegård. I may NOT like markus krunegård. nejnejnej.
I may like fun. typ så.
ajajaj, vad låtskrivandet rullar på av någon anledning! fett med stokeee.
13/1
BE CALM BE CALM I KNOW YOU FEEL LIKE YOU ARE BREAKING DOWN BUT BE CALM IT GETS SO HARD SOMETIMES
jag önskar att jag inte brydde mig så jävla mycket om saker som popmusik och super 8-film och barnböcker och log- och fishsurf och annan skit. och att jag brydde mig en massa om tråkiga jävla saker man ska bry sig om för att bli nåt här i livet.
12/1
saker jag ska göra i vår:
- börja cykla massor
- naila peninsulaintervjun
- naila fysiken
- spara massa pengar
- åka till cali för pengarna
- åka till biarritz om inte cali blir av
- dra igång hugo montgomery
- dra igång for sail./candide om nån är intresserad
- rita
- inte bli kär i nån som inte vill ha mig
- inte bli kompromisskär
och paketet från thalia är typ det enda jag har att se fram emot.
11/1
okej, jag lovade mig själv att skriva dagbok varje dag, men ikväll mår jag rätt bra så det får räcka med ett TY WILLIAMS ÄR TAJJJJJJJJJT
10/1
idag lyssnade jag på introt till bumbibjörnarna och började gråta. jag gillade aldrig den serien ens, men satan vad bra låten är.
9/1
i natt har the tallest man on earth en second coming och får agera soundtrack till mitt eviga ältande. för jag kan inte låta bli att tänka på henne i natt heller. jag vet inte varför jag har så svårt att släppa det egentligen, eftersom det inte är något jag haft är det ju inget jag kan sakna. det är nog mest det att det känns så himla förudmjukande. att efter fyra timmar, en kram och ett flertal "det var trevligt" så är jag inte ens värd ett nej tack, och jag inser att fyra timmar, en kram och ett flertal "det var trevligt" bara var lögn. att hon förmodligen direkt efter gick och berättade för sina kompisar vilken nolla jag var, och när jag sätter mitt sista hopp i ett textmeddelande och trycker på skicka är jag förmodligen bara som en irriterande fluga man vill vifta bort så fort som möjligt.
jag såg en facebookgrupp idag som hett något i stil med "jag älskar att kramas". jag älskar inte att kramas. jag skulle kunna göra det, men jag kan inte komma ihåg senast en kram gav mig något positivt. de senaste kramarna jag upplevt har bara varit närhet på lånad tid, och man är smärtsamt medveten om att det korta ögonblicket är något man egentligen inte förtjänar.
imorgon måste jag bli kreativ igen.
8/1
ibland upplever jag tillfällen då längtan efter kärlek känns fullkomligt överflödig. eller det är kanske snarare så att den inte alls existerar, helt enkelt för att den inte behövs. det tillfälle där det blir allra tydligast är när jag sitter i lineup en strålande solig dag med de finaste människorna i cote des basques och paddlar på fina små peelers, eller när jag hänger ute i hendaye med dudes som är så stokade att de inte kan låta bli att skratta för sig själva. fastän det regnar och åskar skriks det att det är de bästa vågorna på hela sommaren och vi hänger därute långt efter att det är så mörkt att man inte vet vad man paddlar på. i de ögonblicken finns det inget annat, de är inte infekterade av någon som helst slags olycka.
tyvärr är de ögonblicken så otroligt få att det är sorgligt. kanske är det därför jag kollar på picaresque och knost/warrendelen i one california day nästan dagligen. dit har flickorna liksom inte nått än. där finns inget som påminner om något dåligt, bara om de där underbara tillfällerna när inget annat finns än galen stoke.
och jag försöker att inte tänka på det där brevet, men jag gör det ändå och inser att jag fan nästan kan citera det rad för rad.
7/1
nio timmar senare och telefonjävlen har såklart inte skakat än. troligtvis kommer den väl aldrig ge mig det nöjet heller. jag har suttit här hela kvällen och sneglat på den, ibland inbillat mig att den kanske blinkade till lite, men känt mig lika patetisk varje gång jag tittar efter.
"i think i need a new heart" sjunger stephen meritt i mina lurar och han kunde inte ha mer rätt. ett nytt hjärta skulle vara på sin plats, ett som inte gick och längtade och drömde så förbannat, ett som inte var så proppat med förhoppningar födda på popkulturens romantiserade bild av kärleken som känns ljusår längre bort än det mesta. kanske vore det bättre med ett hjärta som charlie fink. eller snarare den brist på hjärta han beskriver i "shape of my heart". men det bästa av allt vore kanske att sluta lyssna på popsångare och börja leva på riktigt istället. det var så längesen jag gjorde det bara, vet inte riktigt hur man gör.
6/1
nu sitter jag här igen, med hoppet som bästa vän och verkligheten nedtryckt i skorna. för det finns ingenting värre än att sitta och hoppas och sakta inse att det faktiskt inte kommer komma något textmeddelande, att man inte ens var värd ett svar. men en sista gång utsätter jag mig för detta och satsar det sista på travets tröttaste krake, även om jag redan innan vet att jag bara lurar mig själv igen.
5/1
jag tar fram min ankarkeps och läser på skärmen. "TO GUSTAF. YOUR FAN AL KNOST" står det med spretiga versaler, skrivet med en svart spritpenna någon av de finaste septemberdagarna. om nån som big al till och med är mitt fan kan det ju inte vara så illa, och även om det bara är ett ödmjukt stilgrepp och ganska på låtsas så får det duga för nu.
